ANTECKNINGAR · ANVÄNDNINGAR
True Causes kör Strukturerad demokratisk dialog (Structured Democratic Dialogue), en metod med femtio års praktik. Det nya är att den nu körs i en stads storlek i stället för ett seminarierums. I praktiken betyder det: kommuner och offentliga samråd · en stor organisation vars problem går över avdelningsgränser · en tillsynsmyndighet som bedömer ett system den inte har utformat · ett fackförbund eller en personalstyrka vars kunskap är utspridd över skift · ett universitet eller en yrkesorganisation · en allvarlig händelseutredning, där frågan är vad som faktiskt orsakade vad · och det strategiarbete som oftast slutar i en konsults rangordnade lista.
En kommun. Inte ett samråd som ger en lista över klagomål rangordnade efter hur högljutt de framfördes, utan en karta som visar vilka av klagomålen som orsakar de andra — med oenigheterna publicerade i stället för utjämnade, och varje koppling spårbar till hur den avgjordes. En fullmäktige som agerar på rötterna kan säga varför den valde dem, och en invånare som inte håller med kan peka ut exakt vilken fråga hen skulle ha besvarat annorlunda. På en publicerad fråga är detta medborgerlig intelligens: de människor ett problem berör tar själva reda på dess orsaker.
En arbetsplats eller ett fackförbund. Femton personer på ett lager vet redan varför plockfelen uppstår; kunskapen är utspridd över skift som aldrig möts. Det här sätter ihop den utan att någon behöver vara i ett rum samtidigt, och de reserverade platserna gör att nattskiftets iakttagelse som ingen röstade upp ändå når kartan om någon kan peka på loggen. Ett företags privata rum kan ta emot det de offentliga rummen om samma fråga hittade, utan att något av dess eget går ut.
En rörelse eller en kampanj. Sextio personer som vill se samma sak ändrad är sällan överens om varför det är som det är, och ett krav utan en orsak bakom sig är lätt att avslå. Här är rötterna kraven; åtgärderna, var och en bedömd mot varje rot, är det man ber om först; och förteckningen — varje par, varje röst, varje förutsägelse — är det man kommer tillbaka med ett år senare, när svaret var ”vi ska titta på det”. Ingen behöver driva det hela: frågan är organisatören, och ett rum öppnar sig för alla med en adress på den plats den gäller.
En tillsynsmyndighet eller en yrkeskår. Där sakkunskapen är verklig men omstridd, gör skillnaden mellan det som är fastställt (empiriska påståenden och orsakspåståenden, vid 75 % av de avgivna rösterna) och det som bara är uppmätt (vikt, värderingar) att ett organ kan publicera en orsaksredogörelse utan att låtsas att dess prioriteringar är fakta.
En diaspora, eller vem som helst som salen utestänger. Den bindande begränsningen för en sal är fysisk närvaro. Ta bort den, så är de som inte kunde resa, inte kunde ta ledigt eller bor tre tidszoner bort med i samma överläggning som alla andra — på en gemensam timer, med samma fem klistermärken.
Två gamla grepp som gör verkligt arbete. Urval genom lottning: en fastlåst fråga går till grupper som dras slumpmässigt bland de övriga, aldrig till den som anmäler sig frivilligt. Och lika ställning: ingenting här viktar en röst efter rykte, insats eller anciennitet. Båda är urgamla. Det som inte är det är asynkronin — en församling krävde att alla var på ett ställe på en dag, och det är precis det tak som det här tar bort.
Vem som räknas är fortfarande ett politiskt val. Varje dialog anger vem som får delta, och varje karta kan läsas mot bredden i det rum som tog fram den. Plattformen avgör inte den frågan; den vägrar låta den förbli outtalad.
Vad du får, och vad som förblir ditt. En orsaksredogörelse med sitt ursprung bifogat, och ett protokoll över vad en grupp inte kunde enas om. Att besluta vad som ska göras, finansiera det och stå till svars för det ligger kvar hos dig och dina institutioner.
För sociala rörelser och protester, se Efter torgen: vad 2011 års rörelser lämnade öppet.