ANTECKNINGAR · PRIORITERINGAR
Be en grupp lista vad som är fel och sedan rösta om vad som är viktigast, så vinner nästan alltid det som alla kan se. Ett lager pekar ut plockfel. En akutmottagning pekar ut väntetider. Ett departement pekar ut allmänhetens förtroende. Vart och ett av dem är verkligt, och vart och ett är en följd: något längre bak ger upphov till det.
Kevin Dye gav det här ett namn: effekten av felaktiga prioriteringar (erroneous priorities effect). I komplexa situationer är de problem folk rangordnar högst pålitligt de som ligger längst nedströms. Det som gör mest ont är det som syns mest, och det som syns mest är sällan där det börjar. Det framträdande går i motsatt riktning mot det djupa.
John Warfield lade till den andra halvan, spreadthink (spritt tänkande): sätt femton insatta personer i ett rum, och deras individuella prioriteringar överlappar knappt. Inte för att någon har fel, utan för att en komplex situation rymmer mer än en person kan. I våra körningar får 61–89 % av alla föreslagna punkter minst en röst. Spridning är ett rums normaltillstånd, inte ett misslyckande för det.
Man kan inte poängsätta ett verkligt rum, eftersom inget verkligt rum har ett facit. En simulering kan. Vi byggde en organisation med tjugo problem, varav fem verkligen är de djupa orsakerna, och lät femton personer arbeta sig igenom den tvåhundra gånger per inställning, och avgöra varje par så som True Causes gör: en röst per person, avgjort vid 75 % av de avgivna rösterna.
När rummet inte vilseleds av det som gör ont pekar en omröstning ut 3,1 av de 5 verkliga orsakerna, medan en karta över vad som påverkar vad pekar ut 3,9. Även ett opartiskt rum lyckas bättre genom att kartlägga, eftersom en parvis fråga vid 75 % är ett bättre instrument än en rangordning.
När rummet rangordnar enbart efter vad det känner pekar omröstningen ut ingen av de fem, och en karta byggd ovanpå räddar bara 0,2. En orsak som faller bort vid omröstningen kan inte återfås senare: när en punkt väl har fallit i omröstningen för ingen mängd noggrann strukturering tillbaka den.
Att rösta fungerar bra för att välja mellan alternativ. Det är fel verktyg för att hitta orsaker, eftersom det mäter det framträdande och kallar det prioritet. Lösningen är inte en bättre omröstning. Den är att ställa en annan fråga: för varje par av problem, har det ena betydande inverkan på det andra? De djupaste orsakerna är de som allt annat går tillbaka till, och de är ofta de kort som ingen röstade på.
Se det hända i en genomgång på fem minuter → · Fler anteckningar